Vägen ut

För snart två år sedan började jag blogga. Jag kommer ihåg energin, ivern och inspirationen jag hade. Jag hade just fött mitt andra barn. Jag minns så bra energin, en sån energi som får dig att känna att du kan göra vad som helst och inget kommer någonsin att stoppa dig. Inser nu att jag var i någon adrenalinbubbla som sen sprack med dunder och brak.

Så kom tröttheten som ett slag i ansiktet, så kom stora systers trots

/svartsjuka som extra krydda på den oöverkomliga tröttheten. För trött för att vara förstående, ödmjuk och pedagogisk. Tröttheten gick hand i hand med irritationen. Irriterad för att lillisen måste alltid vakna före sex på morgonen, irriterad för att hunden ville ha uppmärksamhet, irriterad för att stora syster försökte fånga uppmärksamhet med de märkigaste högljudda läten, irriterad för att min man försökte samtala med mig. Jag var irriterad 24 h. Kändes som om mitt liv var rena rama parodin på familjelivet, det var inte det här livet jag planerat. 

Bitterheten växte, mitt eget liv hånskrattade mig i ansiktet. Där hade jag önskat mig två barn och nu var det ändå jag drömde om det förgångna singellivet med sovmornar, middag i soffan framför tv:n och framförallt egen tid. Vi var nu inne i ett ekorrhjul av bråk, svartsjuka, irritation, och trötthet.

När den minsta var ett år gick jag tillbaka till jobbet. Jobbet kändes bra en tid, kändes skönt med omväxling till hemmalivet och alla var mer eller mindre stabila och ganska nöjda med situationen. Men så småningom kom stressen och lade sig som en tung kappa över axlarna. Kändes som att jobbet sög alla energi av mig och ångesten över att inte kunna göra 110% på jobbet gjorde mig ännu lite mer irriterad. Stressen över att alltid ha en tid att passa, föra barnen, hinna i tid till jobbet, hålla deadlines på jobbet, alltid vara den som hämtar barnen till sist. Jag kände mig otillräcklig, trött och hjälplös. När det äldre barnet började skolan hösten 2016 rördes vår vardag dessvärre till, med stramare tidtabell, mycket spänningar i luften och bråk. Det tog även den sista lilla energi jag hade kvar. Jag tappade mig själv, livslusten, gnistan, energin. Jag hade minnesluckor, raseriutbrott, sömnproblem, magproblem, kände mig inte närvarande i stunden. 

Så började jag drömma om en väg ut. Om någonting som skulle kännas givande och kunna anpassas till barnens tider. Så började jag drömma om något eget, där jag kunde göra precis som jag ville på mitt eget sätt. Där jag kunde vara mig själv och leva ut min inspiration och kreativitet. Så började idéen om en egen affär att gro. 

Nu har jag varit företagare i snart tre månader. Öppnade en egen second hand och inredningsaffär o november Lillemor's second hand & interior Jag har hittat en ny väg, tiden får visa om det är den rätta. Men jag har gjort något som jag själv vill göra och ja, jag har hittat mig själv igen. Den vägen tänker jag iallafall fortsätta på.