Jobb, identitet, lycka.

Förut trodde jag lycka var ett fint jobb med en fet lön,fin bil och kavajdräkt med högklackat. Jag hade allt det där. Jag hade en bra karriär på gång, fin bil och alltför många tråkiga kavajdräkter och möten in prickade i min kalender. Varann morgon grät jag av ångest i bilen på väg till jobbet, hade ingen nytta av bilen där inte. Och mina barn var inte gladare för att jag kom i sista minuten och hämtade dem med min fina bil. Och pengarna förlorar sitt värde när man har mer av dem. Men framförallt det kändes inte mer roligt att spela denna hårda, kalla karriärkvinna med smällande klackar och stram kavaj. 

Plötsligt en dag insåg jag att detta är inte lycka. Detta är inte ett liv jag vill leva. Jag kunde inte minnas när jag lyssnat på mig själv och tänkt efter vad jag vill, vad gör mig lycklig? Och plötsligt insåg jag att jag inte visste när jag senast varit lycklig. Jag fick ångest av att tänka att jag bara skulle fortsätta på som vanligt. Jobba, jobba med hårda deadlines, för vad? Att få en högre titel, få lite mer lön? Och den där bilen, ett fordon för att ta sig från a till b. Vad gav den? Visst, lite tillfredställelse när man kunde susa förbi någon medelåldersman som kom puttrande i sin Toyota. Rusning för stunden. 

Jag har alltid varit en person som har tagit mitt arbete kanske lite för personligt. Jag har kanske varit snäppet lite för lojal, men det är är ju i gott och ont en bra egenskap. Men eftersom jobbet blir så personligt för mig, så om det inte känns helt rätt blir det mycket tungt att jobba. Jag har inte ångrat en sekund att jag sa upp mig, fast framtiden ser lite osäker ut för stunden. Jobbet har alltid betytt mycket för mig och varit en stor del av min identitet. 

Mitt företag som jag grundade har inte tagit den fart jag önskat och jag har nu bestämt mig för att lägga ner iallafall den fysiska affären. Webshopen fortsätter som vanligt. Det känns som en förlust att ge upp affären, men kan inte ta mer ekonomiska förluster. Men det är en erfarenhet som jag inte ångrar och det var en väg ut från det tidigare. Jag tror att i en annan tid, i en annan miljö kunde det ha fungerat. 

Så nu ska jag bli arbetslös för första gången i mitt liv. Om man nu får säga så ska det bli skönt att ta en paus från arbetslivet och ta det lugnt, lyssna på sig själv och vara snäll mot sig själv. Fick ett kort av en god vän när jag startade eget. Så enligt Ernst " För att hitta nya vägar kan det vara bra att inte riktigt veta vart man är på väg". För tillfället känns det mycket skrämmande att inte alls veta vad som väntar i framtiden. Men försöker intala mig själv att detta är en period som jag behöver. Jag behöver nu stanna upp och lyssna på mig själv. Och det är det svåraste jobbet, för det har jag inte gjort på många år.